Rashistorik

Vår moderna Grand Danois som enligt de flesta nutida kynologer fått sin form i Tyskland är en ädel, lugn och värdig hund. Det är ingen enmanshund utan snarare en familjehund som vid vuxen ålder vakar över sin familj och håller en viss distans till främmande människor. Dagens eleganta och smidiga hunds förfäder var de stora, tunga och relativt klumpiga stridshundarna som fördes upp i Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Då de germanska stammarna började komma fram i historiens ljus använde de stridsdoggar till försvar för sina berömda borgar. Även under romarnas erövringståg mot Gallien och Germanien fördes dessa doggar norrut. Romarnas hundar kallas allmänt för molosserhundar, och kan väl något liknas vid dagens rottweiler.

Först som stridshundar, senare också som jakthundar på storvilt blev doggarna tidigt de europeiska furstarnas och konungarnas hund framför andra. Därför är också doggen den hundtyp som är lättast att följa i europeisk konst och litteratur. Från och med 1400-talet försiggick export av jaktdoggar från England till den europeiska kontinenten. Dessa doggar var ej helt idealistiska vid storviltsjakt. De var visserligen tillräckligt vilda och gåpåiga för att ta upp kampen med björn och vildsvin, men de var för tunga för att klara av de snäva vändningarna med så farliga djur. Därför föredrog man i "leverantörslandet" England en inkorsning av stora vinthundar, huvudsakligen föregångarna till irländsk varghund och skotsk hjorthund.

På detta stadium är vi fortfarande ganska långt från vår moderna GD, men på grundval av de importerade raserna och de inhemska doggstammarna började en lokal avel av jakthundar vid praktiskt taget alla mellaneuropeiska furstehov. Eftersom nuvarande Tyskland under denna tid bestod av ett otal små furstendömen anses det, speciellt av tyska kynologer att denna del av världen utfört det mesta avelsarbetet i framkorsandet av vår moderna GD.

Furstarna försökte överglänsa varandra, då det gällde uppfödandet av stora, starka, modiga men framför allt otämjeligt vilda jaktdoggar.

Hos sin lokala furste bar hundarna guld- eller silverhalsband beroende på vilken funktion de hade. De s k "kammarhundarna" stod högst i gunst och bar guldhalsband. De fungerade som skyddshundar men också som rena sällskapshundar. De nedhängande öronen kuperades på strids- och jakthundarna då skaderisken på så sätt minimerades. Hundar som användes för vildsvinsjakt bar pansar som gav ett visst skydd mot de farliga vildsvinsbetarna.

På grund av den mängd furstendömen som fanns i det nuvarande Tyskland blev variationen på dessa doggar väldigt stor. Varje furste hade "sin" stam och det florerade ett otal "rasnamn", varav bärenbeisser, saupacker och harzrude hör till de mest kända. Både Linné (1700-talet) och hans samtida, fransmannen Buffon kallade rasen Grand Danois vilket i och för sig var riktigt då vi tidigare sett att grundmaterialet var engelskt och därefter "bearbetats" i Mellaneuropa, men beteckningen var underligt nog gammal redan på Linnés tid och också accepterad av tyskarna som använde namnet dänishe dogge som gemensamt namn för alla sina rasvarianter.

Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka i Tyskland men genom nationalhjälten Bismarcks stora kärlek för rasen väcktes åter intresset för dessa hundar. Från Bismarcks tid härstammar också det gamla ordspråket: Två doggar på gården är bättre för ärligheten än pastorns predikan.

Under 1870-talet började dock tyskarna tycka att det var underligt att en hund med engelskt-tyskt ursprung skulle ha ett namn som utpekade den som dansk. Därför prövade man flera tyska namn som tigerdogge och ulmerdogge men stannade slutligen för deutche dogge.

År 1937 bestämde FCI att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. Man kunde med andra ord inte komma överens om vilket land som "tillverkat" vår moderna GD. Rasnamnet skiftar nu i olika länder: Tyskland=deutsche dogge, England & USA=Great Dane, Italien=Alano. Det sistnämnda som syftar på de ursprungliga doggarn, alaunt, är troligen det riktigaste.

Lekmannen frågar sig dock om det finns ett steg i utvecklingen som de moderna kynologerna inte funnit eftersom man vet att namnet Grand Danois var gammalt redan på 1700-talet – eller är detta namn helt enkelt taget ur luften av våra förfäder.

Olika beteckningar och namn på rasen genom åren:

Alano / Allant Gentil / Allemand / Bearcather / Boarhound / Butcherhound / Bärenbeisser / Kammerhunde / Danishe Dogge / Danish Mastiff / Deutche Dogge / Englishe Dogge / Fanghund / Harzrude / Hundvärldens Apollo / Liebhunde / German Mastiff / Grand Danois / Great Dane / Great Danish Dog / Harehound / Pig catcher / Pig killer / Saupacker / Tigerdogge / Ulmerdogge / Wurttembergischer hartzrude

Ur Svenska Grand Danois Klubbens informationsbroschyr om rasen Grand Danois